litenmarija

Jag lyckades för ett ögonblick glömma bort vad jag hette. Satt och läste ett inlägg och kom på mig själv att upprepa tyst för mig själv, Maria... Maria... Vem är det? Haha, ja då är det illa.

Har en massa tankar i huvudet, men inte direkt några som jag känner för att delge här. Vet inte ut eller in. Vet ingenting. Bara att jag känner ett ens saknad och ett uns glädje. På samma gång.
Men förvirring är min vardag, jag är van.

Och på Tisdag (tror jag att det var) ska jag träffa psykologdoktorn och prata om sömnmeducin. Fast jag vette fasen om jag behöver det längre? Min kropp har varit så slut på sistonde av feber och antibiotika, så har lyckats sova ganska gottit iallafall. Och med det besöket vill dom att jag ska göra ett pinkprov. Bara för att. Och det kan jag väl göra, jag är inte den som är den! Bara systern som ska med in och titta på för att försäkra sig om att jag inte fuskar (huh?) sjunger en sång för mig, precis som älskade Dellinore och Susanne brukar göra för att lugna mina nerver.
Jag som får prestationsångest av att pinka när det är nytt folk i lägenheten, hur ska det då gå när någon okänd tittar på? Hepp, en sup före kanske? ^^

Tycker denna telefon verkar spännande. Om den någonsin blir verklighet vill jag ha den :P



Förövrigt så hatar jag när folk som står mig nära inte mår bra. Jag vill bara krypa nära och trösta, fixa så det blir bra igen. Låsa ute den hemska världen! Men vad kan lilla känslomässigt störda Maria göra? Försöka knipa igen munnen, lyssna och bara finnas! Jag lämnar dig aldrig! <3