litenmarija

Jag finner en enorm tillfreedelse ute på min balkong kvälls&nattetid. Det är så tyst och mysigt. Man ser något ensamt hus ha belysningen på och hör fåglar och andra djur göra tysta läten.
En härlig ensamhet som är något helt annat mot min tråkiga tomma lägenhet. Här kan ljudet från klockan få mig att bli knäpp och få infall av att rova ner fanskapet från väggen (jag som en gång blev trygg utav det ständiga tickandet) , ljudet från kyskåpet kan skapa kalla kårar även fast jag är i rummet brevid och jag tycks inte finna det där lugnet som jag en gång hade och en gång njöt något fruktansvärt av.
Dock har jag aldrig ro i kroppen att bara sitta där ute, kanske med en kopp te och bara vara.

Gjorde mig ett försök alldeles nyss, men blev störd av en onykter stackare som försökte för allt var han var värd att hålla sig på trottaren. Han försökte gång på gång, tycktes drivas av en enorm envishet, men lyckades vinglade ut på vägen efter en halv meter varenda gång. Detta fann jag lite roande och fnissade för mig själv. Tur att Norberg inte har så tung trafik nattetid, utan att det istället är nästintill ovanligt om en bil dyker upp.
Men när han försvann ur synhåll och jag längre inte hade något att titta på försvann min lust att sitta kvar och jag hamnade istället i soffan framför datorn.

Funderar på om jag kanske skulle slå på en film? Eller om jag helt enkelt ska släcka ner här och göra ett försök att somna. Ska ju upp tidigt imorgon för att gå till Malin och få hjälp av Lissoliten med håret.
Tror att filmen vinner, förhoppningsvis blir jag trött av den och somnar.
Så godnatt!